Tämja eller samarbeta?

När jag gick min yogalärarutbildning hade vi bland annat en gästlärare som heter Stina G Dahan. Stina använde ett uttryck som jag återkommer till igen, igen och igen. Nämligen uttrycket ”tämja eller samarbeta?”

Vill du veta mer om henne är du välkommen att läsa mer om henne här: http://yogasati.se

Då jag träffade Stina på min yogalärarutbildning kopplade jag genast detta uttryck till yogamattan och den fysiska kroppen. Men ju längre tid som har passerat desto mer har jag kunnat koppla det till så mycket mer.

Vad är mest naturligt för dig? Att försöka tämja eller att försöka samarbeta?

Om du är ärlig mot dig själv, och då menar jag 100% ärlig. Vad kommer mest naturligt för dig? Att försöka tämja eller att försöka samarbeta? Svaret kan såklart variera beroende på situation och övriga faktorer.

För mig till exempel, har jag nog lättare för att välja vägen samarbete när jag samspelar med andra människor. Jag vill tro att det inte ligger i min natur att försöka tämja en annan människa… Men om det däremot handlar om mig själv! Oj, du ska veta att jag inte alltid är riktigt lika samarbetsvillig då… Känner du igen dig?

Typ A- och typ B-personlighet

Det har länge pratats om två olika personlighetstyper: typ A och typ B, vilka fastslogs av Friedman och Rosenmann 1959. Dessa personlighetstyper ska vara varandras motsatser.

Läs mer om de 3 personlighetstyperna som gör dig unik

Det som kännetecknar personlighetstyp A är att hen är tävlingsinriktad och produktiv, något som jag här väljer att likställa med att tämja.

Personlighetstyp B däremot kännetecknas av att vara lugn och inte stressa upp sig. Jag likställer det är med att samarbeta.

Som i alla olika tester finns det lite av allt i oss alla. Jag tror inte på att säga att jag renodlat är en typ A-människa eller en typ B-människa. Däremot kan jag känna igen mig mer eller mindre i dessa personligheter.

När det kommer till mig själv lutar jag mer åt att vara en typ A-personlighet. För mig är prestation viktigt och jag strävar alltid efter att vara bäst. Men om du frågar mig varför detta är så viktigt för mig har jag inget bra svar att ge.

Jag tror inte att det går att särskilja att tämja från att samarbeta. Precis som ying och yang kan det ena inte existera utan det andra. Jag tror heller inte att det går att säga att det ena är bättre eller sämre utan att lägga in sina egna fördomar i uttrycken.

Jag tror inte att det är bra att alltid tämja. Föreställ dig till exempel en värld där ingen kompromissar utan alla hela tiden anser sig ha ensamrätt på sanningen. Inte en värld jag önskar leva i. Men lika lite tror jag att det är bra att alltid samarbeta.

Missförstå mig rätt här. Självklart ska vi sträva efter att alltid försöka uppnå ett samarbete, men jag tror att det är i konflikter vi utvecklas.

Tämja eller samarbeta kopplat till livet

Eftersom jag är utbildad yogalärare och en entustiastisk yogautövare är det lätt för mig att koppla praktiska exempel till min egen yogapraktik och till min egen kropp.

När jag håller mina yogaklasser vågar jag säga att jag alltid ser minst en person som verkligen kämpar på yogamattan. Att kämpa på mattan är i och för sig bra.

Det är först när du verkligen anstränger dig som du kan uppnå en förändring. Men här menar jag kämpa i form av att försöka tämja. Försöka tämja sin egen kropp för att den ska nå dit hen har bestämt sig för att den ska nå, kosta vad det kosta vill!

I de här sammanhangen vågar jag påstå att det går att komma så otroligt mycket längre genom att istället välja att samarbeta med sin kropp.

I mitt förra inlägg skrev jag om att yoga handlar om så mycket mer än att nå sina tår. Målet i sig kan absolut vara att en dag nå sina tår i stående eller i sittande framställningar. Jag vill inte underskatta känslan av att få uppleva detta. Men för att ta sig dit, är det då bättre att tämja eller att samarbeta?

Kroppen är smart! Och lat

Det är ingen skillnad i att böja sig framåt i sittande mot att böja sig framåt i stående, vi har bara roterat kroppen något. Vi vill att böjningen ska komma från höften och att ryggraden ska sträva efter att vara rak. Varför? För att det är i höften vi har möjlighet att träna upp vår flexibilitet och förlänga baksidan av våra lår.

Ett litet experiment för dig som vill

Prova gärna att sätta dig ner på dina sittben med benen utsträckta framför dig. Flexa foten här för att skydda dina knäskålar.

Tänk nu på följande: Sittbenen strävar bakåt, för att ge överkroppen möjlighet att fälla framåt. Hitta en förlängning i framsidan av överkroppen och föreställ dig att du har en magnet eller ett snöre i bröstbenet som dras mot dina tår (kom ihåg din flexade fot). På en inandning förlänger du framsidan av överkroppen, du kan till och med ta med armarna upp över huvudet för att skapa extra längd i ryggraden. På en utandning fäller du sedan överkroppen framåt, från höften, med fokus på att bröstbenet ska förlängas framåt och nedåt. Låt händerna landa där det känns bekvämt, på lår, smalben, tår eller fötter.

För varje andetag du andas in förlänger du framsidan av överkroppen, bröstbenet, och för varje andetag du andas ut låter du kroppen fälla framåt genom att skjuta sittbenen bakåt och låta fällningen komma från höften med fokus på att det är bröstbenet som ska nudda benen först. Hur känns det i din kropp? Kommer du längre eller kortare än du förväntat dig?

För att underlätta framställningen här kan du antingen höja rumpan genom att sitta på en filt eller ett block om du har ett sådant tillgängligt. Du kan också med fördel böja dina knän så att magen vilar mot låren för att därefter i egen takt räta ut benen så länge det känns bra.

Samarbetar du med din kropp just nu?

Gör nu tvärtom

Den här gången ska vi göra helt tvärtom för att du ska få en känsla i kroppen, vi ska försöka tämja den!

Sätt dig på samma sätt som jag beskrivit ovan, med benen utsträckta. Flexa dina fötter för att skydda dina knäskålar.

Men den här gången ska du inte aktivt fokusera på att förlänga framsidan av överkroppen och hitta framställningen i höften. Den här gången dyker du helt enkelt rätt ner, gärna med huvud först och kämpar för att nå dina fötter med dina händer. Hur känns det i kroppen? Hur upplever du andningen?

När försöker du tämja och när försöker du samarbeta?

Ju mer jag reflekterar över dessa ord, desto mer kan jag koppla dem till mig själv och bli mer medveten om mina egna mönster. Jag är inte fulländad, tänk vad tråkigt det skulle vara vid 36 års ålder! Tvärtom upplever jag att ju mer jag lär mig om mig själv, desto mer inser jag hur mycket jag har kvar att lära.

Sedan jag började fundera aktivt på när jag försöker tämja och när jag försöker samarbeta, desto  bättre har jag dock blivit på att lyssna på min kropp.

Jag har blivit bättre på att lära mig när jag är i behov av att vila för att min kropp behöver återhämtning (samarbeta) och när jag behöver göra de där kanske inte alltid så roliga ”måstena” även om jag inte alltid upplever att jag har energin till det (tämja).

Min kropp är fantastisk! Den är smart OCH den är lat. Jag lär mig varje dag att lyssna på när den är smart och när den är lat och försöka handla därefter.

Josefin Kärling-Elofsson

Postad den 1 maj, 2019josefin
0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.