En metafor med hjälp av sonens datastrul

Under några veckors tid

hade vår yngste son klagat över sin dator. Den stänger av sig ibland, hänger sig eller vägrar att öppna enkla program som till exempel en webbläsare. Till saken hör att min son har en enorm kunskap kring alla de olika delarna i sin dator som har delvis själv har byggt. Han vet allt om prestanda, grafikkort och de olika kärnor i processorn.

Efter att hans dator började krångla, började han direkt se sig omkring efter en ny dator. En bättre maskin som skulle prestera ännu bättre med tanke på framtidens krav på spel, upplösning och hastighet. Även om han inte hade upplevt problem med de delarna än medan datorn fortfarande fungerade bra.

Det blev fler och fler

samtal vid matbordet kring vad han skulle behöva, varför han skulle behöva det och vad det skulle kosta. Felet berodde enligt honom helt på de olika delarna och det gick inte att byta ut dem så att datorn skulle passa hans önskemål för framtiden.

Nu vet jag att han med säkerhet har mycket större kunskap än vad jag har kring dagens krav på datorer när det gäller olika spel. Trots det frågade jag om det var ok, att vi tillsammans skulle ta en stund och se på vad exakt det var som inte fungerade. Han hade ju redan avskrivit sin dator och det fanns inget som jag skulle kunna göra som kunde göra situationen värre.

Vi startade datorn

och sonen hade rätt. Inget fungerade som det skulle…

Jag bad om lov för  att testa att återställa den och han svarade: ”Sure, den är ju redan trasig”.

Med lite tur kom jag fram till återställningsalternativen och startade en återställning av programvarorna. Efter en timme så kunde han logga in igen och behövde nu bara ladda ner vissa program på nytt för att kunna använda sin dator fullt ut. Dessutom fungerade den nu snabbare än innan felet.

Hur är det

med våra egna mjukvaror? Hur tänker vi, vad känner vi? Vad är vi beredda att tillåta oss att känna? Är vi beredda att göra en omstart och börja njuta igen? Borde inte vi också lämna det som var bakom oss ibland och inte längre låta det hindrar oss?

Eller lägger vi skulden av våra inre konflikter på omvärlden och fortsätter vi all evighet att byta ut den bit för bit med förhoppning att livet börjar fungera som vi vill…

Vad väljer du?

Jag tror på dig och ditt kunnande.

Med värme,

Jon

Jon Carnesten

Postad den 9 februari, 2020
0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.